I fredags kl. 09.30 påbörjade jag resan till Sverige. Först 2 timmar i bil, sedan flyg från Bucharest till Frankfurt. Så långt allt väl, men när planet landade i Frankfurt och jag insåg vad klockan var så fick jag panik. Kl. stod på 15.35, vilket innebar att boarding till mitt nästa plan som skulle till Stockholm påbörjades samma tid. Alla som varit på Frankfurts flygplats vet att den är enorm, så loppet var kört, men envis som jag är så sprang jag genom hela flygplatsen med en hundväska innehållandes lilla Abracadabra på min arm. Tur jag alltid har gympadojorna på mig när jag reser!

IMG_9964

Enot, alltid lika glad.

Vid gaten stod det klart; för första gången i mitt liv hade jag missat ett flyg, även om det inte var mitt fel, utan berodde på att första planet var försenat. Efter att ha köat vid kundservicen i 45 minuter fick jag till sist hjälp av en trevlig tjej, som checkade in hundarna som åkte i flygburarna på hundpensionat, och ordnade ett hotellrum till mig och valpen.

Efter att återigen ha gått igenom hela Frankfurts flygplats, måttligt less, hittade jag en buss som tog mig till hotellet. Väl där fick jag i mig lite mat, och kunde utfodra valpen med förstklassig skinka = nöjd hund. Vi sov/lekte ett par timmar och var tillbaka på Frankfurts flygplats kl. 04.00 lördag morgon, för att ta första planet till Stockholm.

IMG_2253

Snälla Jane som räddade min dag, här på bild med valpen Abracadabra.

Väl i Stockholm fick två av hundarna träffa sina nya ägare, medan den tredje hunden, Joana, skulle upp med mig till Umeå. SAS nekade mig att ta med henne på flyget, så jag fick lov att boka en tågbiljett istället. Hela lördagen tills tåget skulle gå fick jag tack och lov spendera hemma hos snälla Jane som arbetar med Hundhjälpen, istället för att vänta på Arlanda. Joana blev ordentligt rastad och fick en redig måltid.

På kvällen krånglade vi oss på tåget – ingen egen kupé – endast vanliga sittplatser, med en stor rumänsk schäferhund! Den kombinationen var inte bra, Joana fick ligga i gången eftersom hon inte rymdes framför mina fötter. Det innebar att folk klev runt och över henne var 3:e minut, tills jag fick nog och lyckades byta plats med en snäll syrisk familj och således fick ett lite större utrymme för Joana att sova på.

IMG_6940Hann precis byta plats när tåget stannade. ”Befarad dödsolycka längre fram”. 70 minuter senare körde vi vidare, men hur det gick med olyckan vet jag faktiskt inte. Resterande 6 timmar av tågresan spenderades i alla fall med att se till att alla barn i tågvagnen lät Joana sova ostört, det var ett evigt pekande på hunden, smygandes nära hunden, försök att klappa, tjoandes och skrikandes.

Tilläggas bör att Joana var cool som en filbunke, jag är verkligen helt förstummad över hur bra hon uppförde sig, helt exemplariskt. Bilbo hade inte gjort det bättre själv, och då är han ändå definitionen av trygg. Vilken kanonhund Joana är, som inte gnydde en enda gång eller över huvud taget vinklade ett öra.

IMG_6971

Fantastiska Joana!

Till sist kl. 02.30 på söndag morgon nådde vi Umeå och blev upphämtade av Hundhjälpens ordförande, Linda, som även är Joanas nya matte. Vid det laget såg jag i princip stjärnor av trötthet, och jag tror att Joana kände ungefär likadant. Men hem tog vi oss, två dygn senare än planerat, och utan större missöden. Det är däremot sista gången jag åker tåg med hund, tacka vet jag flyg, mycket smidigare.

Nu har jag packat om väskan och väntar på taxin till flygplatsen, nästa destination är Kreta, Grekland!

Saknar redan mina hundar, men vet att de har det bra i hägnet tills jag kommer tillbaka. När jag kommer tillbaka ska vi börja undersöka möjligheten till att hyra ett hus. Har bestämt mig för att vi behöver mer plats, jag och djuren, och vi behöver dessutom en inhägnad gård där jag kan rasta hundarna. Spännande, spännande! Ett hus i Rumänien, det ni, då är det allvar.

Saker som är svåra att göra med tre hundar:

  • Bära matkassar uppför de 5 trapporna till lägenheten, samtidigt som jag har alla hundarna i en hand
  • Mata och vattna gatuhundar utan att någon av hundarna börjar skälla
  • Undvika att dammsuga varje dag
  • Ta sovmorgon, en av hundarna har en inbyggd väckarklocka i sig

Annars så börjar jag ha läget under kontroll, det känns inte längre jobbigt att ta ut grabbarna på promenad eftersom de faktiskt uppför sig ganska organiserat numera. Självklart blir det koppeltrassel 7411 gånger per promenad fortfarande, men vi tar oss från punkt A till punkt B utan att dräpa oss eller snubbla. Vi har även en betydligt mer harmonisk tillvaro hemma nu, de börjar ha hittat en rangordning i sin lilla flock, som självklart går ut på att Bilbo är flockledare.

IMG_0682I hägnet rullar allt på. I lördags fick vi in 5 nya valpar, så nu har jag officiellt slutat att räkna hur många vi har. Jag vill inte längre veta, det är valpar överallt, vart jag än vänder huvudet. Bara för att göra situationen bättre måste jag ta in ytterligare 5 valpar från gatan före jag åker på semester på fredag, valpar som jag och Stine tagit hand om sedan de föddes. Så, om någon känner för att skaffa en ny familjemedlem, välj gärna en av Hundhjälpens valpar så gör du en väldigt god gärning. Ingen valp ska behöva växa upp på gatan eller i hägnet.

Nästa vecka får vi en ny veterinär på gamla hägnet, så när jag kommer tillbaka efter semestern har jag en alldeles splitterny kollega att jobba ihop med. Det ska bli så roligt och jag är så glad att hon ville börja arbeta hos oss, fantastiskt trevlig och professionell kvinna som arbetat med gatuhundar i bland annat Indien förut. Får jag säga det själv är däremot det bästa att hon talar flytande engelska, så vi har nemas problemas att kommunicera! Det ni, det är inte illa. Säger jag som blivit otroligt kreativ när det kommer till att göra mig förstådd.

IMG_0219

Världens bästa hund, Bilbo!

Igår gick jag på kvällspromenad väl sent igen, så jag möttes av ett gäng barn i 10-års åldern, runt 8-9 stycken, som rusade fram och ville klappa hundarna. De var högljudda och stökiga så jag sade ”No!” och skakade tydligt på huvudet. Barnen frågade då om hundarna var elaka, samtidigt som jag försökte gå därifrån. Men eftersom barn är barn så gav de sig inte, utan gick efter oss och frågade igen ”Musca caine?!”.

Mina hundar är exemplariska med barn allihopa, men jag vill inte ha en flock livliga, studsades barn runt om dessa – samtidigt som jag har tre hundar i handen och fullt sjå att få kopplen att inte trassla sig. När barnen följt efter oss 50 meter och skrikit samma mening ett antal gånger så blev jag less och sade väldigt (o)pedagogiskt: Ja, hundarna kommer att bita er. Barnflocken skingrades direkt.

I hemlighet så tänkte jag inombords att: Okej, jag ljög. Mina hundar älskar barn. Men runt om hundar måste man vara lugn, är man inte det så får man inte klappa. Min bristande rumänska kunde däremot inte förklara det. Får jobba på den biten, barn i allmänhet oavsett nationalitet älskar framförallt Bilbo av någon anledning, och Bilbo älskar barn, så de brukar med glädje få klappa honom. Men givetvis en eller två åt gången, inte en hel flock som busar och skriker samtidigt. Nog för att Bilbo är rätt hund att hantera en sådan situation, men ändå.

IMG_9343För ett antal veckor sedan hittade jag och vår förra volontär Sofie en utmärglad, stor hund på vägen till Footprints of Joy. Halvgömd i en buske stod han, men turligt nog fick vi syn på honom ändå och tog med honom till hägnet.

Nu visade det sig att han var chipmärkt och hade en ägare, således blev det ett polisärende att få tag på den personen. Det tog ett bra tag tills vi fick klarhet i att hans ägare inte skulle få tillbaka honom, så nu är ”lilla” Bonzo på jakt efter sin alldeles egna, svenska familj. Supertrevlig, varmhjärtad och väluppfostrad hund! Inte alla rumänska hundar som går så klockrent i koppel som han gör.

Utöver Bonzo så.. Ptja.. Det rullar på! Vi är inne i en mellanperiod med mycket semestrar bland personalen vilket märks av. Själv jobbar jag 10 dagar till före två veckors ledighet väntar. Kommer spendera ett par dagar av dessa i Sverige, resten i Grekland. Antalet dagar på svensk mark det här året kommer inte att bli många.

IMG_9479

Jolly hittades i mars av en svensk volontär på flygplatsen i Bucharest, då var hon bara en liten valp. Nu är hon en vacker unghund redo att hitta en egen familj!

Hemma har jag osämja i flocken. Fram hatar (här vill Fram att jag lägger in ett utropstecken, men det tänker jag inte göra) Fred. Fred älskar Bilbo. Bilbo älskar alla. Och så vidare, om och om igen. Pojkarna är uppenbart lite skärrade allihopa över den nya familjemedlemmen, som turligt nog är väldigt naiv och inte verkar uppfatta Frams avsky gentemot honom. Fred är som en solstråle, glad ändå. ”Den evige optimisten.”.

Annars så mixar jag hund-och-jobb-kaos med hjälp-jag-har-snart-tenta-panik! Daglig rutin: Vakna, jobba, äta, plugga, jobba, sova. Repetera.

IMG_8903

En av mina favvohundar, Aman! Även känd som korven. Och det sagt med enbart kärlek, han är fantastisk.

Inte att glömma, min underbara vän tillika nuvarande volontär Stine åker hem till Sverige igen på lördag natt. Det känns ärligt talat fruktansvärt tråkigt, hon har gjort och gör en fantastisk insats här och vi har verkligen varit ett riktigt superteam ihop. Nu har vi några få dagar kvar där vi ska få massvis med saker gjorda, effektivt värre.

Nu: Skicka in sista skoluppgiften för denna alldeles för svåra kurs, sedan sova. Imorgon är en ny, förhoppningsvis fantastisk dag! Vem vet vad morgondagen kommer innebära för äventyr? Eller hur många hundar som kommer räddas då?

Häromdagen var vi som sagt i två dödshägn. Det andra hägnet vi var till är privatägt, med nybyggda lokaler och väldigt goda förutsättningar för att hålla hundar.

Tyvärr var det miserabla förhållanden för hundarna, sjuka och döende hundar utan tillgång till veterinärvård förvaras tills de antingen självdör eller passerar ”den magiska gränsen” för det antal dagar hundarna ska stanna i hägnet före de dödas. Hemskt lidande att se.

Möt Fred, hunden jag inte kunde lämna. Notera tassen på mitt finger. Såhär glad var han över att få hoppa in i Save the Dogs bil.

Notera tassen på mitt finger. Såhär glad var han över att få hoppa in i Save the Dogs bil.

Hur som helst, vi hade valt ut ett antal hundar och kunde inte ta fler. Då mötte jag en liten, ledsen hanhund som skakade av skräck och bokstavligt talat skrek på hjälp. Gick in i paddocken, och då tog han tag i mig med sina framtassar, som att han bad mig rädda honom. Blödig efter en lång dag tog jag helt sonika upp honom och tog med honom hem, det var inte ett alternativ att lämna honom till att dö.

Här är då Fred, en okastrerad liten hanhund med okänd ålder. Väntar på att han ska kastreras, vaccineras och åldersbestämmas av vår veterinär. Men just nu vet vi inte så mycket mer om honom annat än att han är snäll med katter, rumsren, går fint i koppel och väldigt social.

Bilbo och Fram är lagom roade över att ha en 3:e hanhund i hemmet, men väluppfostrade som de är gör de (Fram) inte annat än att morra lite lågt åt Fred när han blir för närgången. För närvarande sover det vill säga tre hundar och två katter, plus jag själv, i en 180’s säng. Temporär lösning tills Fred hittat ett eget hem i Sverige – för till Sverige ska han, bestämde jag direkt.

IMG_8472Vad som gjort att Fred hamnat i ett dödshägn vet jag inte, det känns osannolikt att en hund som honom ska behöva hamna där. Han är definitivt ingen gatuhund, utan har garanterat bott i någons hem och varit älskad, inte illa behandlad. Dödsfall där ägaren gått bort? Allergi? Tappat intresse? Ja, jag kan bara gissa. Tragiskt är det hur som helst, men jag är glad att han nu får en andra chans.

IMG_8466

IMG_8173Igår eftermiddag åkte vi till Constanta, och först till Biobaza, ett av de så kallade dödshägnen. Till min förvåning var det ett väldigt litet hägn, med bara 42 hundar, och ett par få paddockar. Hade föreställt mig något större, men tack och lov var det inte så.

Vi skulle inte ta fler hundar därifrån, vi hade redan tagit ett par stycken med oss, men det blev två extra. En svart liten valp och en stor, väldigt sjuk hund. Det gick helt enkelt inte att åka därifrån och låta de hundarna stanna kvar.

IMG_8136

En av de extra hundarna som vi räddade.

Självklart hade jag helst velat ta med mig allihop till våra trygga hägn, eftersom de vi inte tog garanterat går en säker död till mötes. Men tyvärr finns inte den platsen, vi får vara glada att vi åtminstone kunde rädda några. Alla hundar i de så kallade dödshägnen dödas efter ett antal veckor, om de inte blivit adopterade, och adoptioner är ganska ovanliga i det här området.

Just nu dödas däremot inga hundar i det här hägnet, vilket istället leder till att hundarna blir i sämre och sämre skick eftersom de inte tas hand om ordentligt, och saknar tillgång till veterinärvård helt. Komplicerad situation, såsom med allt här nere.

När vi var klara där, åkte vi vidare till ett av de privatägda dödshägnen några mil bort. Den historien kommer en annan dag, för nu är jag trött, febrig och har en ny jourhund att ta hand om. Fram hälsar att han i alla fall snart är återställd från sina små tassbekymmer, och att han längtar tills tratten åker av.

Bilderna nedan är klickbara för större storlek.
IMG_8092 IMG_8161 IMG_8148

IMG_7070

Älskade lille Fram!

I förrgår gjordes Frams operation där en klo togs bort på varje tass. Han sövdes på morgonen och operationen gick bra utan komplikationer. Men.. Fram vaknade inte. Vid kl. 15.00 var jag orolig. Fick höra att det var i sin ordning och några timmar senare började han lyfta på huvudet och vifta på svansen, även om han fortfarande var helt utslagen.

Runt 22.00 var han fortfarande halvsovandes, fixade inte att gå ut och kissa, så uppvaknandet var verkligen läskigt. Igår morse var han pigg och glad igen, men såklart ovillig att röra sig. Tyvärr har han jätteont idag och ena framtassen ser ut att vara infekterad, bandaget lades om på kliniken imorse och han ligger fortfarande mest och sover.

IMG_7752Imorgon är veterinären som opererade honom på plats igen, så då får han undersöka honom för det här känns inte normalt. Ont förstår jag givetvis att han har, men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara såhär illa.

Har matat Fram med blöt Whiskas-kattmat (som han älskar) för att få i honom någon näring, han har ingen vidare aptit och dricker dåligt. Mattehjärtat är krossat och jag lider så med honom, även om operationen var ett måste så känner jag mig taskig som tvingat honom att gå igenom det här. Men det fanns inte så mycket att välja på, när han haft så stora problem med klorna.

IMG_8036Annars rullar allt på som vanligt. Igår fångade vi in en tovig hund som jag observerat några gånger senaste veckorna. Tur vi har en duktig hundfångare, han fick springa över två kilometer i sandaler före han fick tag på hunden. Nu är hunden i hägnet och ska klippas imorgon.

Däremot är hunden helt förvildad, så han kommer inte tas med i något adoptionsprogram. Gissningsvis född och uppvuxen på gatan utan mänsklig kontakt annat än när folk slagit eller sparkat mot honom. Väldigt vacker i alla fall, jag är glad att vi kan hjälpa honom även om han haft ett väldigt hårt liv hitintills. IMG_8035

Skrivet av Denniz brorsa Gemini

Nu har jag varit i min nya familj i fyra månader, och jag är så trött. Inte på att bo här (nej, nej, nej!!), utan på grund av att våra mattar har semester, så de senaste tre veckorna har vi varit utomhus nästan hela tiden. När ska man få vila egentligen?

Alltså, kolla här hur jobbigt jag har det! Att gå på spång i flera timmar.. med en massa barn i släptåg!

Alltså, kolla här hur jobbigt jag har det! Att gå på spång i flera timmar.. med en massa barn i släptåg!

Men det var inte det jag skulle berätta om idag egentligen, utan om mattes och min specialträning den senaste veckan (som matte hinner med eftersom hon har semester). Träningen att sluta skälla på andra hundar. Vad nu den träningen ska vara bra för??

Grejen är att jag gillar andra hundar. Jag är nyfiken på andra hundar. Jag vill helst leka med dem. Och hälsa på dem så fort jag ser dem. Utom vissa läskiga typer som jag helt klart måste försvara både matte, lillmatte och Denniz mot. Detta visar jag tydligt, både genom ljud (glada, pipiga busljud, eller mina grymma, tuffa skrämma-bort-ljud) och genom hur jag drar i kopplet för att komma fram till hundarna jag ser.

Matte, brorsan och jag (i förgrunden såklart!) - också från utflykten till Store Mosse.

Matte, brorsan och jag (i förgrunden såklart!) – också från utflykten till Store Mosse.

Av någon konstig anledning blir matte upprörd när jag försöker hälsa eller skicka andra meddelanden till mötande hundar. Från början trodde jag att hon också pratade med dem, för hon höjde rösten, eller lät arg, så jag kände att jag hade hennes stöd. Men nu när hon har semester har hon tagit med mig på egna promenader, utan Denniz (han får göra annat på sin egen-tid med matte), och då har hon visat och förklarat hur hon vill att jag ska göra när vi möter hundar. Och hur hon inte vill att jag ska göra.

Här är också en bild på mig från den här veckan. Semesterlivet är rätt kul faktiskt.. även att jag är väldigt trött på kvällarna och nätterna!

Här är också en bild på mig från den här veckan. Semesterlivet är rätt kul faktiskt.. även att jag är väldigt trött på kvällarna och nätterna!

Efter det blev det mycket enklare. Jag kommer nästan alltid ihåg nu att jag inte ska skälla, dra eller morra… inte ens ”prata”. Och råkar jag glömma bort så är matte irriterande snabb och skymmer sikten för mig hela tiden så att jag inte kan se den andra hunden.

Hur som helst så var matte och jag ute och gick helt själva i morse. Vi gick på en mysig gångbana bredvid sjön och många hundar som bor på campingen går där med sina hussar och mattar.

Det här är de hundar som matte kommer ihåg att vi mötte. Och jag fick BERÖM!!!

Det här är de hundar som matte kommer ihåg att vi mötte. Och jag fick BERÖM!!!

Jag fick hur mycket beröm som helst av matte idag. Jag skällde inte på en enda hund. Förstår du? Inte en enda!!

PS. Matte kom just på att vi mötte en springer spaniel också. DS.

IMG_7356Nu har jag fått hit Stine som är en dansk tjej, bosatt i Sverige. Hon är även ny ägare till valpen Emma som hon adopterat via Hundhjälpen, så just nu bor hon och Emma ihop med mig i lägenheten. Milt sagt många fyrbenta inneboende här. Stine kom i söndags och ska vara här i hela tre veckor, jätteroligt! Vi stormtrivs ihop så det kunde inte bli bättre.

I perioder är det rätt tufft här, andra perioder mildare. Senaste tiden har vi haft lite otur dels med några hundar som gått bort, men även ganska hemska vanvårdsfall runt om i stan.

Idag var vi med polisen till några olika hus där ägarna fick böter på grund av deras hundhållning. Ena huset hade en pytteliten hund fastkedjad utan tillgång till vatten, och då talar vi dessutom inte om något av de fattigare områdena här i Cernavoda, utan det här var relativt förmögna människor i en stor, vacker villa. Då sitter det inte i resurser så att säga, mänskligheten är verkligen ond ibland.

IMG_7248

Stine och valpen Mike!

Ett annat av husen hade en hund i en kort kedja, i någon form av förråd fyllt med skrot. Under skrotet låg en livrädd valp. Ptja, vad säger man. ”Inte igen”. Inte det värsta jag sett men ändå otrevligt, det verkar som att det är macho att ha vakthundar här, även om man såsom i det här fallet troligtvis inte äger något av värde eller har något att vakta egentligen.

Imorgon ska min lille Fram operera bort några elaka klor som stör honom, så ikväll har vi ”tycka-synd-om-Fram-mys” här hemma. Lika bra att få det gjort då klorna växer konstigt och orsakar obehag för honom, men han kommer vara riktigt ynklig imorgon. Snällt av veterinärerna att ta sig an honom med så kort varsel i alla fall.

Nu ska jag i alla fall skutta ned i sängen och sova några timmar, imorgon blir en fullspäckad dag med flera utländska gäster! På återseende.
IMG_9326

Skrivet av Therése, Denniz matte

Innan Denniz flyttade hem till oss för drygt ett och ett halvt år sedan trodde jag att alla hundar älskar att bada. Eller i alla fall tycker om att bada. Men jag insåg snabbt att jag hade fel.

Så här såg Denniz ut i närheten av vatten hela förra sommaren. Förutom då han sprang längs med vattnet, eller låg och vilade i närheten. Huvudsaken var att INGA tassar blev blöta!

Så här såg Denniz ut i närheten av vatten hela förra sommaren. Förutom då han sprang längs med vattnet, eller låg och vilade i närheten. Huvudsaken var att INGA tassar blev blöta!

Denniz var riktigt rädd för vatten. Inte ens om vi gick långa promenader så förstod han att man kunde dricka från bäckar och sjöar, även att hans kompisar Loke, Kinna och Takko försökte visa honom väldigt många gånger. När han slutligen vågade närma sig vatten var han alltid noga med att inte blöta  ner någon av tassarna. Han tyckte verkligen att det var hur läskigt som helst.

Varför hålla på och plaska i vatten när man kan ligga bredvid och ha det så här skönt???

Varför hålla på och plaska i vatten när man kan ligga bredvid och ha det så här skönt???

Hundarna Loke och Kinna badade när Denniz var med förra sommaren. Och lill-matte Alva också, och försökte få honom att komma och leka med henne, men han var stenhård. Nej, vatten var inget för honom, sa han klart och tydligt!

När man har en bror vid sin sida vågar man sätta ner framtassarna i vattnet

När man har en brorsa vid sin sida vågar man sätta ner framtassarna i vattnet

Men så hände något spännande: Denniz brorsa Gemini flyttade in hos oss i mars i år. När Denniz hade honom vid sin sida blev han mycket modigare. Helt plötsligt gick det att sätta ner framtassarna i vattnet när han skulle dricka vatten.

Badbrorsan Gemini

Badbrorsan Gemini

Hans bror Gemini är inte det minsta rädd för vatten. Han går gärna runt lite i vattnet, eller skuttar. Badar han i en å springer han gärna tvärs över den, eller längs med den – i vattnet – så att det skvätter åt alla håll.

Gemini njuter i fulla drag av att springa i bäcken

Gemini njuter i fulla drag av att springa i bäcken

När man har en sådan bror är det inte konstigt att man blir modigare! Nu har Denniz nämligen kommit så långt att han vågar gå i vatten med alla fyra tassarna. Och när det har varit riktigt varmt har han faktiskt gått ut och ställt sig mitt i en å en stund, även att vattnet då har nått honom långt upp på benen.

Vad säger du brorsan? Ska vi bada?

Vad säger du brorsan? Ska vi bada?

Så senast nästa sommar tror jag att Denniz också kommer att springa och skutta i vatten precis som Gemini gör.

Min förra hund Pepsi var helt galen i att bada - så därför hade jag bilden av att även Denniz skulle tycka om att bada. Men vem vet.. det kanske kommer med tiden?

Min förra hund Pepsi var helt galen i att bada – så därför hade jag bilden av att även Denniz skulle tycka om det. Men vem vet.. det kanske kommer med tiden?

PS. Inspiration till detta inlägg fick jag när jag skrev om dagens morgonpromenad i brödernas egen blogg. Inlägget handlade om alla ”vattenhål” vi passerade och jag insåg vilka framsteg Denniz ändå gjort. Dagsfärska vattenbilder finns i det inlägget. DS.

Lizzy med en italiensk volontär.

Lizzy med en italiensk volontär.

Cool fakta är att: Jag varit med vid en hel obduktion av hund, noga studerat alla organ samtidigt som veterinären berättat. Pluspoäng till mig som numera är klassificerad till att ”No, she can see everything, I know she can handle it”. Det som knappt veterinärassistenterna klarar av att se fixar den galna svensken utan problem.

Otroligt lärorikt även om jag inte vet vad jag ska ha den kunskapen till egentligen, jag är fortfarande inte inne på att bli veterinär. För många års studier för någon med koncentrationsförmåga som en valp.

Jag tror att jag eventuellt är i en grannfejd. Det började för några veckor sedan när någon hade satt ett plåster (ja, ni läste rätt) på min bilruta, med texten (översatt från rumänska till svenska) ”Stå på företagsparkeringen”. Kruxet är att även om min Save the Dogs-bil har dekaler, så använder jag den privat, och eftersom jag bor i lägenheten har jag rätt att parkera där. Har det fungerat i snart 5 månader kan jag inte riktigt förstå varför det är ett problem nu.

Dagen efter kom i alla fall en rumänsk man fram och skulle prata med mig om min bil. Han gav upp eftersom han inte talade ett ord engelska, och jag inte begrep vad han sade på rumänska.

IMG_0990

Valp intrasslad i koppel – check! Men Eric är glad ändå.

Igår blev jag inparkerad, en bil ställde sig 5 cm från mig på ena sidan och en annan bil stod 5 cm från mig på andra sidan – med fronten mot min sidodörr. Jag väljer att tro att detta är avsiktligt. Vet inte hur jag känner kring saken att några rumänska män av oklar anledning är arga på mig, men vi får se hur det utvecklas.

I övrigt så är allt som vanligt, Sofie som var volontär här i två veckor har åkt hem nu vilket är jättetråkigt. På torsdag går jag på ledighet och åker hem till Sverige ett par dagar, kommer tillbaka på onsdag nästa vecka ihop med ett par tjejer från Hundhjälpen.