Nu är det 14 dagar kvar tills jag lämnar mitt liv här nere och återgår till ett liv i Sverige. Har berättat för hundskötarna att jag ska lämna, och det blev som väntat riktigt sorgsamt. Dragit ut så länge som möjligt med att ge dem beskedet, eftersom jag visste hur jobbigt det skulle bli. Så glad att jag fått lära känna så fantastiska personer, med olika bakgrunder och olika förutsättningar. Att ändå hitta något gemensamt att jobba tillsammans för är verkligen fint – hundarna. Vi har varit ett bra team.

IMG_8212Idag var vi till det fattiga området Tabara Ach och omhändertog en hund. Mannen som ägde hunden hade amputerat ett ben och satt i rullstol, men på grund av ytterligare komplikationer kring hans hälsa skulle han nu bli tvungen att amputera även det andra benet. Detta innebar att han inte kunde behålla sin älskade hund, men istället för att lämna henne åt sitt öde på gatan hörde han av sig till oss som självfallet ställde upp.

Det var riktigt jobbigt att se honom gråta när han lämnade över hunden till oss, ett tragiskt livsöde som verkligen berörde. Ibland är det inte tillräckligt med ett gott hjärta, för att kunna ta hand som sin hund.

I övrigt så snöar det, och snöar, sedan snöar det lite till. Tar mig inte fram mellan de olika hägnen, och att ens ta sig till och från jobbet är lite av en utmaning. Tur jag är norrlänning och van att köra i djupsnö, för det är bara att ta sats och hoppas på att bilen tar sig igenom snömassorna.

Ellaimg_5888 är adopterad och så även Fred, bägge gör sig redo för att resa inom kort. Självklart kommer jag gråta ögonen ur mig när de åker, samtidigt som jag är glad för deras skull att de hittat så fantastiska familjer. Så nu är det bara Sam kvar av mina bonushundar som söker ett hem.

Jag ber en bön och hoppas för allt jag är värd att någon får upp ögonen för just honom, älskade lilla hund, vilken resa vi har gjort ihop de senaste 10 månaderna! Från att ha varit en skräckslagen, ynklig liten krabat är han nu en levnadsglad, positiv och mysig liten kille.

Är du intresserad av Sam? Kontakta mig eller Hundhjälpen, så förmedlar de vidare kontakt. Hans situation är AKUT, han kan av olika skäl inte lämnas kvar i hägnet när jag flyttar, och min boendesituation i Sverige gör att jag helt enkelt inte kan ta med honom, hur gärna jag än skulle vilja.

Mer information om Sam och vår situation kommer att komma upp inom kort. Jag behöver er allas hjälp att hitta rätt person åt min fantastiska Sammy.

Januari: Planerade för fullt inför flytten till Rumänien. Hade massor av snö i Umeå, vilket gjorde Bilbo vild och galen. Hyrde ut min lägenhet i 2:a hand och flyttade mina saker till ett förråd. Spenderade mycket tid i stallet bland mina hästar.

Februari: Flyttade till Rumänien och försökte göra mig hemmastadd där. Besökte dödshägnet i Constanta som nu är nedstängt, och räddade ett par hundar därifrån. Jagade en av våra hundar som kommit lös utanför Footprints of Joy, i ett par timmar, tills Bilbo fick kontakt med hunden och den gick att fånga in. Numera är hunden en glad svensk. Försökte smälta den annorlunda kulturen och alla nya intryck.

Mars: Hästveckan sponsrad av Hundhjälpen genomfördes, med de duktiga hovslagarna Johan och Victoria. Pendlade mellan Rasova och Cernavoda för att hinna med även hundarbetet. Var jätteförkyld med hög feber. Plockade upp en hund från en motorväg i Bukarest, sekunder före den skulle ha blivit överkörd. Hunden är nu en lycklig svensk sedan många månader tillbaka. Men sist men inte minst, blev presenterad för och räddade livet på Sam.

April: Hade underbara Mindy som kontorshund. Bilbo rymde men blev snabbt infångad. Insåg omöjligheten i att gå ut på kvällarna som ung tjej i Rumänien, och gav upp kvällspromenaderna. Sam gjorde stora framsteg och blev bästis med Bilbo.

Maj: Hittade Princess och tog henne till hägnet, och någon dag senare även hennes valpar. Mindy reste till Sverige och lämnade ett tomrum efter sig på kontoret. Sam gick i koppel utanför hägnet för första gången. Jag fick för mig att studera engelska på distans och gjorde således slag i saken. Ella kom till hägnet och flyttade in på mitt kontor. Var med vid ett par polisomhändertagande av hundar, varav en kamphund.

Juni: Sommarens första volontär Sofie kom till hägnet. Firade midsommar bland hundarna. Hittade en undernärd hund vid sidan av vägen, som togs till hägnet, återhämtade sig och nu är i Sverige sedan ett tag tillbaka. Blev intervjuad av en lokaltidning i Umeå angående sociala medier och bortsprungna hundar.

Juli: Hade besök från styrelsen för Save the Dogs. Besökte två dödshägn och räddade ett stort antal hundar, varav en var Fred. Jagade en gatuhund med långt gången skabb genom tre kvarter i centrala Constanta, men misslyckades med att få fast hunden. Hade volontären Stine på besök större delen av månaden.

Augusti: Större delen av gamla hägnet blev översvämmat efter kraftigt regn, så jag gick runt med plastpåsar på fötterna i brist på stövlar. Missade flyget från Frankfurt till Stockholm och bodde på hotell med en valp. Åkte till Grekland på semester, men spenderade mest tid på hotellrummet för att komma ikapp med mina studier.

September: Ella blev tillgänglig för adoption. Fred rymde men blev snabbt hittad. Räddade en pytteliten, skräckslagen hund mitt i natten utanför min lägenhet, som nu före jul fick flytta till ett fantastiskt hem i Sverige. Njöt av de få varma dagarna som fortfarande fanns, men såg sommaren sakta försvinna.

Oktober: Det började bli kallt ute, så jag tog fram dunjackan. Sökte efter en svensk kollega. Hade trevligt besök av Ulrica, vice ordförande för Hundhjälpen. Funderade mycket på hundbeteende, efter diverse mer eller mindre intressanta diskussioner på sociala medier. Konstaterade att det är fler människor som har problem än hundar.

November: Blev sjuk och fick besöka sjukhus. Sture från Sverige kom på besök en vecka. Hittade små valpar utanför Footprints of Joy. Räddade White, som då var gatuhund, från en stålvajer som satt fast i hans svans. Tog tunga beslut och bestämde mig för att flytta hem till Sverige till våren.

December: Fick första riktiga bitskadan sedan jag flyttade hit. Valde ut 10-talet valpar till Hundhjälpens adoptionsprogram, varav fem var kritvita och mer eller mindre identiska. Lille Fram följde med mig till Sverige där jag firade jul, och blev introducerad för livet som stallhund.

Bilderna är klickbara.

img_7262

Fina Jessica, tillgänglig för adoption inom kort.

Sedan en vecka tillbaka är jag hemma i Sverige på besök, för att fira jul och träffa familjen.

Fram har acklimatiserat sig väl, och tar sitt nya jobb som stallhund på fullaste allvar. Han hänger glatt på till ridhuset med hästarna – även om det innebär att han får spendera 45 minuter med att sova på en pall, mitt i ett ridhus bland massor av springande hästar. Cool liten hund, märks verkligen hur härdad och världsvan han är! Charmat in sig hos alla människor i stallet, och betraktar sig själv numera som gårdens enfaldiga maskot, som förtjänar extra mycket klappar och godis från alla han möter. En helt okej tillvaro som han verkar trivas väldigt bra med.

Min tid i Rumänien kommer däremot att ta slut tidigare än planerat. Jag har nämligen sagt upp mig. Kommer åka ned runt den 7-8:e januari och avsluta mitt arbete och organisera flytten av alla djur till Sverige, sedan bär det av hemåt. Möjligt att jag blir kvar där nere några veckor för att bli klar med det som behöver göras, men senast 31/1 kommer jag åter att vara på svensk mark, och då för att stanna.

img_5909

Världens bästa Sam! Som jag älskar denna hund och önskar att jag kunde adoptera honom själv. Men det går verkligen inte såsom min levnadssituation ser ut. Hur jag än vrider och vänder på det får jag dessvärre inte ihop det.

Vilka hundar utöver Bilbo som följer med mig är fortfarande oklart, jag arbetar på att hitta en lösning för lille Fred och finaste Sammy. Ella bör också få flytta snarast möjligt efter att jag har åkt. Lättare sagt än gjort att lösa detta, men huvudsaken är att hundarna inte blir kvar där nere. Ingen av mina läsare som kan öppna sitt hem för någon av mina fyrbenta små vänner?

Det har varit ett fantastiskt äventyr att arbeta i Rumänien, utan tvekan det bästa året i mitt liv, det har gett mig många nya erfarenheter och klyschigt nog förändrat mig som person. Hem för mig har blivit Cernavoda och det är med stor sorg i hjärtat som jag kommer att lämna, men det är rätt beslut att avsluta mitt äventyr redan nu.

img_8182

Valpen Eddy, snart med i Hundhjälpens adoptionsprogram.

Jag kommer självfallet engagera mig ideellt i Hundhjälpen precis som vanligt när jag flyttat tillbaka till Sverige, fixa och trixa lite med deras sociala medier, försöka hålla Instagram och bloggen vid liv. Kanske hittar vi något mer jag kan hjälpa till med, vem vet! Tvivlar inte på Lindas förmåga att hålla mig sysselsatt, det lär inte vara ett problem.

På årets sista flyg, den 18/12, kommer lille Fram att åka med. Han kommer bo med mig när jag är hemma i Umeå över jul, sedan ska han bo hos mina pensionerade föräldrar ihop med deras småhundar tills dess att jag flyttar hem permanent. Vi kommer sakna honom här nere, men jag är glad för hans skull att han slipper uppleva en till rumänsk vinter. Istället kommer han, om jag känner mina föräldrar rätt, att bli en bortskämd soffpotatis. Något som kommer passa honom ypperligt! img_8891

Nio månaders arbete senare, kunde jag med ett enkelt kamerastativ fånga några ögonblick ur en alldeles vanlig dag för älskade Sam. Bilbos allra bästa kompis, som han kan busa ihop med i timmar. En positiv, glad och ibland ganska lydig hund som njuter av livet. Några få ostörda ögonblick, där jag faktiskt lyckas visa vem han egentligen är. En mysig liten hund som sprattlar på rygg, och älskar att bli kliad på magen.

Skrolla fram till 3 minuter och 30 sekunder av filmen om ni vill se mig och Sammy. Första delen är bara tok-bus mellan Sam och Bilbo.

img_7036Kommer ni ihåg hunden med stålvajern i svansen? Nu ser han ut såhär! Visst är han fin? White heter han lämpligt nog, och ni kan nog gissa varför. Grabben bor just nu utanför gamla hägnet, eftersom vi inte har plats för honom i någon av paddockarna. Han håller sig däremot på vårt område ändå, ihop med våra andra hundar som bor utanför stängslet.

Inom kort är White tillgänglig för adoption. Något säger mig att det inte kommer bli svårt att hitta en familj åt honom, charmigare hund får man söka länge efter! Så otroligt social och kramgo, söker verkligen uppmärksamhet från alla människor han träffar på. Lite skillnad mot för när han bodde på gatan, och det tog oss en dryg timme att fånga in honom.

En ganska rolig egenskap han har är att han älskar att harmlöst tugga på och bära runt på saker, exempelvis sitt eget koppel. Kanske försökte han tala om för mig att koppel är onödigt, eftersom han följer efter mig även lös. Verkligen en jättefin och lojal hund, kan bara tänka mig hur fantastisk han skulle kunna bli i rätt hem.
img_7009 img_7080

Inom kort i Hundhjälpens adoptionsprogram: Våra vita busvalpar Minolta, Albert, Blitz, Norm och Salt. Så lika, men ändå så olika. Tur det finns halsband i olika färger, så jag enkelt kan hålla reda på vem som är vem.
img_6565 img_6638 img_6330 img_6477 img_6773

img_2818En hund från vårt karantänrum, rum nummer 4, smet när hundskötaren skulle städa buren. Dörren stod på glänt så hunden, en pitbull använd som kamphund, smet ut och sprang runt hörnet på kliniken. Med andra ord så sprang hunden fram till dörren på mitt kontor, där Dingo låg och sov.

Jag som satt på kontoret med stängd dörr hörde bara ett hemskt ljud och massor av skrik, så jag kastade mig upp och öppnade dörren för att mötas av min stora fasa – att älskade Dingo blev attackerad, av en för mig helt okänd hund.

Utan att tänka så kastade jag mig in i slagsmålet och tog tag i pitbullens käkar som var placerade över Dingos hals. Efter något som kändes som en evighet kom en av hundskötarna med en vattenhink som hon kastade över hundarna, så pitbullen släppte sitt järngrepp om Dingo.

Nu var inte Dingo bästa offret att attackera, även om han är trebent är han en tuff gammal farbror, så han fick in några rejäla bett på den andra hunden. Tack och lov klarade sig Dingo med småsår, så han har nu fått massor av kramar och godis som tröst, då han såklart var väldigt skärrad. Pitbullen kommer också bli okej.

Själv blev jag biten ordentligt på ett finger, men det verkar inte vara brutet, blev däremot ganska blodigt och jag misstänker att jag kommer tappa en nagel. Aj, aj.. Även veterinären blev biten när hon hjälpte till.

Tur i oturen gick det bra för alla inblandade, men oj vad jag var orolig för Dingo tills jag insåg att han var okej.

img_2822