img_1128

En annan söt liten krabat.

Efter att ha varit i Sverige en vecka kom jag tillbaka till Cernavoda kl. 01.00 i natt. Klev ur bilen och vad möts jag av – jo, en pytteliten gatuhund som såg hungrig och desperat ut.

Efter lite lockande lyckades jag efter en stund lyfta upp honom, och tog helt sonika med honom in i lägenheten. Fanns inte så många alternativ den tiden på dygnet, och med tanke på storleken ville jag inte lämna honom åt sitt öde. Små hundar under 5 kilo har det väldigt svårt att överleva på gatorna här.

Så, jag och en ganska chockad gatuhund sov i min säng ihop med perserkatterna. Tack och lov så var mina hundar i hägnet, eftersom att jag anlände efter stängning. Gick sådär att sova, fick någon timmes sömn men idag bultar huvudet av trötthet. Gissar att hunden känner likadant.

Nu är det i alla fall officiellt att jag ska få en svensk kollega! Vem det blir är inte bestämt, men huvudsaken är att jag ska få lite avlastning och en vettig arbetskamrat. Ser så fram emot att alltid ha en till svensktalande person här, det kommer vara till stor hjälp.

Tack vare den nygamla lekparken håller jag på att utforma en rehabiliteringsflock. Trygga, glada och sociala hundar är väldigt duktiga på att överföra sin sinnesstämning på osäkra, rädda hundar. Idag var det dags för Ella att göra premiär i lekparken, vilket i sig är ett stort framsteg, hon går numera att förflytta från ett ställe till ett annat med koppel. Hon och Sam är hundarna som bevisar att ingenting är omöjligt med lite tid och kärlek.

Så Ella, Bilbo, Fram, Fred och Sam har lekt ihop i lekparken. Ganska blandad flock eftersom den innehåller 2 hundar under rehabilitering (Ella, Sam) och två sociala, mjuka hanar (Bilbo, Fred) och en social men dominant hane (Fram). Det har visat sig vara en bra mix och stämningen blir väldigt avslappnad.

img_8198

Gamla hägnet, mitt andra hem.

Minst en gång varje dag får jag ta ett djupt andetag. Skaka av mig tankarna, räta på ryggen och hålla huvudet högt. Det är inte enkelt att se såhär mycket elände. För det är inte bara djuren, det är även människorna.

Så, varje dag gör jag samma procedur. När det blir för mycket så skakar jag av mig det och går vidare. Vad annars ska jag göra? Det går inte att bli känslomässigt berörd. Då går man i bitar.

Det är verkligen obegripligt att det här är rumänernas verklighet. Sen kommer jag som utlänning och tycker att det är förskräckligt, vem är jag egentligen att säga så? Fattigdomen är verkligen slående, går inte att ignorera. Tycker så otroligt synd om människorna och känner mig själv otacksam och bortskämd över allt jag tar för givet i mitt liv.

img_8194

Grannarnas hus, vi brukar hjälpa till med foder till deras häst och sterilisering av djuren.

Men såsom jag brukar säga, positivt tänkande kommer man långt på, så jag arbetar på att alltid hålla mig positiv och se allt från den ljusa sidan. Det är troligtvis det bästa jag kan göra för mina kollegor och vår omgivning, fortsätta vara glad och peppig, för det smittar av sig och hjälper andra att fortsätta kämpa.

Igår åt jag middag med vår nya veterinär som sade ”I always wanted to work with animal wellfare, it’s a dream I’ve had for many years”. Och visst är det verkligen så, det är ett drömjobb som vi har. Vi jobbar för den goda sakens skull, ingenting annat.

img_8211

Entrén som vaktas av världens snällaste hundar, Mirandra och Lucy. Bägge är fadderhundar på Hundhjälpen, som föredrog att helt enkelt inte bo i en vanlig paddock utan istället ockupera kojorna precis utanför. Två blyga men mysiga tjejer!

Sam och Bilbo är verkligen tajtare än någonsin, de har så otroligt roligt ihop och tar fram det bästa ur varandra. Tänk att två hanhundar kan få en sådan fantastisk relation, helt underbart! Sam har kommit så långt i sin rehabilitering, jag är otroligt stolt över hans utveckling. Video från när de busar i den nygamla lekparken på gamla hägnet finns här.

Bilbo hälsar att hans nya favoritaktivitet är att springa runt som en dåre och låtsas att han är en vildhund. Ingenting jag klagar på, lyckan bara sprudlar runt omkring honom, och han sover mer än gott om kvällarna.

IMG_8651

Ella i början av juni, när hon precis hade kommit till hägnet.

Första jobbveckan efter semestern kan bara beskrivas såsom att det märks att jag varit borta, och att vi har fått en ny chefsveterinär. Förändringar är bra, något positivt. Riktigt roligt att få hit någon med ny energi och andra perspektiv.

Såklart är det fullt upp som vanligt, men jag har ändå hunnit med att inviga den nya lekparken, Sam och Bilbo fick äran att rusa runt som dårar på den stora ytan. Jättebra att ha ett ordentligt inhägnat område även på gamla hägnet, så jag har lite bättre förutsättningar när jag arbetar med hundarna.

IMG_8095Idag har jag bestämt mig för att Ella, min älskade Ella, ska få komma med i det svenska adoptionsprogrammet. Det var i slutet av maj som Ella kom till gamla hägnet, utmärglad, smutsig och skräckslagen. Hon var bara en liten valp, så skör och bedrövlig. Vad hon hade varit med om får vi nog aldrig veta, men en sak är säker, hade hon inte fått komma till hägnet hade hennes liv slutat före det knappt börjat.

Ella och jag bestämde oss snabbt för att bli vänner, och så har det förblivit. Varje dag har jag jobbat med henne och byggt upp ett förtroende som skapat en helt fantastisk relation, hon älskar verkligen mig – och jag henne.

Det är en speciell hund, samtidigt som hon är glad och lekfull, älskar att busa, bli kliad på magen och bakom öronen. Förbrukar tuggben såsom om det vore godis, verkligen enkel att sysselsätta många timmar bara hon får ett ben att tugga på.

IMG_8028Ella är väldigt förtjust i andra hundar, något som gynnat hennes utveckling mycket. Gamla Helka är hennes adoptivmor, och har noga uppfostrat henne såsom om det vore hennes egen valp.

Även om Ella inte är min egen hund så ingår hon i mitt lilla crew, gänget av hundar som följer mig vart jag än går. Dagen hon reser till Sverige kommer att vara fylld av tårar både av sorg för saknaden, men framförallt av glädje för hennes skull. För mig symboliserar Ella att det alltid finns hopp, och att vi aldrig ska sluta kämpa. Fina, fina hund!

Då var semestern slut, en vecka i Grekland avklarad och några dagar i Sverige har passerat. Igår reste jag tillbaka till Rumänien, började resan kl. 08.10 på morgonen och var framme kl. 21.00. Nackdelen med tre flygbyten, men det flöt på ganska bra. Tog fram datorn och gjorde lite skolarbete i bilen från Bukarest, hann nästan klart allt. Väldigt effektivt att faktiskt få något gjort istället för att bara sitta och titta ut genom fönstret i två timmar.

Imorse kom jag således tillbaka till hägnet för första gången på några veckor. Bilbo, Fram och Fred var verkligen överlyckliga, de kastade sig omkring och flög runt som små studsbollar! Även Ella och Helka var noga med att hälsa mig väldigt välkommen tillbaka.

IMG_7398

Ledsen Ella som inte gillar vatten!

Vädret har haft lite humörsvängningar, hela förmiddagen växlade det mellan strålande sol och ösregn. På eftermiddagen verkade det som att vädergudarna var extra arga, för ösregnet gick över till att bli årets skyfall.

Efter en halvtimme var hägnet översvämmat och vattenpumparna gick för fulla muggar för att försöka få ned vattennivån. För att inte bli dyngsur när jag skulle ta med mig hundarna hem, satte jag på mig två plastpåsar på varje fot, som jag knöt åt med buntband. I brist på gummistövlar var det faktiskt ett ganska lyckat koncept! Kreativiteten flödade i takt med vattnet.

NIMG_7400är jag efter många om och men lyckats få med mig hundarna – Bilbo hoppandes och plaskandes i vattnet, och småhundarna i princip simmandes, var de såklart dyngsura och riktigt smutsiga. Stoppade in hundarna i bilen när jag insåg att något saknades. Jo, såklart hade kardborren på magväskan gått upp, så mobiltelefon, kamerans minneskort och mitt USB-minne med alla jobbfiler låg någonstans under vattnet.

Graciöst värre gick jag runt på huk och kände längs med botten, när jag plötsligt såg minneskortet flyta omkring. Snappade åt mig det och fortsatte sökandet efter resten. Under hundkojan i Ellas paddock låg mobiltelefonen, och ett par meter bort befann sig USB-minnet. Hysterisk sprang jag in på kontoret och insåg: Det är världens bästa dag idag! För samtliga saker var intakta och fullt fungerande, hur det nu är möjligt, eftersom de låg under vatten i åtminstone 10 minuter.

For sedan hem till lägenheten och tryckte in hundarna en efter en i duschen. Så nu luktar det blöt hund x 3 här hemma. Imorgon ska det bli 31 grader och sol, tror faktiskt att jag, för att inte tala om hundarna, föredrar det.

I fredags kl. 09.30 påbörjade jag resan till Sverige. Först 2 timmar i bil, sedan flyg från Bucharest till Frankfurt. Så långt allt väl, men när planet landade i Frankfurt och jag insåg vad klockan var så fick jag panik. Kl. stod på 15.35, vilket innebar att boarding till mitt nästa plan som skulle till Stockholm påbörjades samma tid. Alla som varit på Frankfurts flygplats vet att den är enorm, så loppet var kört, men envis som jag är så sprang jag genom hela flygplatsen med en hundväska innehållandes lilla Abracadabra på min arm. Tur jag alltid har gympadojorna på mig när jag reser!

IMG_9964

Enot, alltid lika glad.

Vid gaten stod det klart; för första gången i mitt liv hade jag missat ett flyg, även om det inte var mitt fel, utan berodde på att första planet var försenat. Efter att ha köat vid kundservicen i 45 minuter fick jag till sist hjälp av en trevlig tjej, som checkade in hundarna som åkte i flygburarna på hundpensionat, och ordnade ett hotellrum till mig och valpen.

Efter att återigen ha gått igenom hela Frankfurts flygplats, måttligt less, hittade jag en buss som tog mig till hotellet. Väl där fick jag i mig lite mat, och kunde utfodra valpen med förstklassig skinka = nöjd hund. Vi sov/lekte ett par timmar och var tillbaka på Frankfurts flygplats kl. 04.00 lördag morgon, för att ta första planet till Stockholm.

IMG_2253

Snälla Jane som räddade min dag, här på bild med valpen Abracadabra.

Väl i Stockholm fick två av hundarna träffa sina nya ägare, medan den tredje hunden, Joana, skulle upp med mig till Umeå. SAS nekade mig att ta med henne på flyget, så jag fick lov att boka en tågbiljett istället. Hela lördagen tills tåget skulle gå fick jag tack och lov spendera hemma hos snälla Jane som arbetar med Hundhjälpen, istället för att vänta på Arlanda. Joana blev ordentligt rastad och fick en redig måltid.

På kvällen krånglade vi oss på tåget – ingen egen kupé – endast vanliga sittplatser, med en stor rumänsk schäferhund! Den kombinationen var inte bra, Joana fick ligga i gången eftersom hon inte rymdes framför mina fötter. Det innebar att folk klev runt och över henne var 3:e minut, tills jag fick nog och lyckades byta plats med en snäll syrisk familj och således fick ett lite större utrymme för Joana att sova på.

IMG_6940Hann precis byta plats när tåget stannade. ”Befarad dödsolycka längre fram”. 70 minuter senare körde vi vidare, men hur det gick med olyckan vet jag faktiskt inte. Resterande 6 timmar av tågresan spenderades i alla fall med att se till att alla barn i tågvagnen lät Joana sova ostört, det var ett evigt pekande på hunden, smygandes nära hunden, försök att klappa, tjoandes och skrikandes.

Tilläggas bör att Joana var cool som en filbunke, jag är verkligen helt förstummad över hur bra hon uppförde sig, helt exemplariskt. Bilbo hade inte gjort det bättre själv, och då är han ändå definitionen av trygg. Vilken kanonhund Joana är, som inte gnydde en enda gång eller över huvud taget vinklade ett öra.

IMG_6971

Fantastiska Joana!

Till sist kl. 02.30 på söndag morgon nådde vi Umeå och blev upphämtade av Hundhjälpens ordförande, Linda, som även är Joanas nya matte. Vid det laget såg jag i princip stjärnor av trötthet, och jag tror att Joana kände ungefär likadant. Men hem tog vi oss, två dygn senare än planerat, och utan större missöden. Det är däremot sista gången jag åker tåg med hund, tacka vet jag flyg, mycket smidigare.

Nu har jag packat om väskan och väntar på taxin till flygplatsen, nästa destination är Kreta, Grekland!

Saknar redan mina hundar, men vet att de har det bra i hägnet tills jag kommer tillbaka. När jag kommer tillbaka ska vi börja undersöka möjligheten till att hyra ett hus. Har bestämt mig för att vi behöver mer plats, jag och djuren, och vi behöver dessutom en inhägnad gård där jag kan rasta hundarna. Spännande, spännande! Ett hus i Rumänien, det ni, då är det allvar.

Saker som är svåra att göra med tre hundar:

  • Bära matkassar uppför de 5 trapporna till lägenheten, samtidigt som jag har alla hundarna i en hand
  • Mata och vattna gatuhundar utan att någon av hundarna börjar skälla
  • Undvika att dammsuga varje dag
  • Ta sovmorgon, en av hundarna har en inbyggd väckarklocka i sig

Annars så börjar jag ha läget under kontroll, det känns inte längre jobbigt att ta ut grabbarna på promenad eftersom de faktiskt uppför sig ganska organiserat numera. Självklart blir det koppeltrassel 7411 gånger per promenad fortfarande, men vi tar oss från punkt A till punkt B utan att dräpa oss eller snubbla. Vi har även en betydligt mer harmonisk tillvaro hemma nu, de börjar ha hittat en rangordning i sin lilla flock, som självklart går ut på att Bilbo är flockledare.

IMG_0682I hägnet rullar allt på. I lördags fick vi in 5 nya valpar, så nu har jag officiellt slutat att räkna hur många vi har. Jag vill inte längre veta, det är valpar överallt, vart jag än vänder huvudet. Bara för att göra situationen bättre måste jag ta in ytterligare 5 valpar från gatan före jag åker på semester på fredag, valpar som jag och Stine tagit hand om sedan de föddes. Så, om någon känner för att skaffa en ny familjemedlem, välj gärna en av Hundhjälpens valpar så gör du en väldigt god gärning. Ingen valp ska behöva växa upp på gatan eller i hägnet.

Nästa vecka får vi en ny veterinär på gamla hägnet, så när jag kommer tillbaka efter semestern har jag en alldeles splitterny kollega att jobba ihop med. Det ska bli så roligt och jag är så glad att hon ville börja arbeta hos oss, fantastiskt trevlig och professionell kvinna som arbetat med gatuhundar i bland annat Indien förut. Får jag säga det själv är däremot det bästa att hon talar flytande engelska, så vi har nemas problemas att kommunicera! Det ni, det är inte illa. Säger jag som blivit otroligt kreativ när det kommer till att göra mig förstådd.

IMG_0219

Världens bästa hund, Bilbo!

Igår gick jag på kvällspromenad väl sent igen, så jag möttes av ett gäng barn i 10-års åldern, runt 8-9 stycken, som rusade fram och ville klappa hundarna. De var högljudda och stökiga så jag sade ”No!” och skakade tydligt på huvudet. Barnen frågade då om hundarna var elaka, samtidigt som jag försökte gå därifrån. Men eftersom barn är barn så gav de sig inte, utan gick efter oss och frågade igen ”Musca caine?!”.

Mina hundar är exemplariska med barn allihopa, men jag vill inte ha en flock livliga, studsades barn runt om dessa – samtidigt som jag har tre hundar i handen och fullt sjå att få kopplen att inte trassla sig. När barnen följt efter oss 50 meter och skrikit samma mening ett antal gånger så blev jag less och sade väldigt (o)pedagogiskt: Ja, hundarna kommer att bita er. Barnflocken skingrades direkt.

I hemlighet så tänkte jag inombords att: Okej, jag ljög. Mina hundar älskar barn. Men runt om hundar måste man vara lugn, är man inte det så får man inte klappa. Min bristande rumänska kunde däremot inte förklara det. Får jobba på den biten, barn i allmänhet oavsett nationalitet älskar framförallt Bilbo av någon anledning, och Bilbo älskar barn, så de brukar med glädje få klappa honom. Men givetvis en eller två åt gången, inte en hel flock som busar och skriker samtidigt. Nog för att Bilbo är rätt hund att hantera en sådan situation, men ändå.

IMG_9343För ett antal veckor sedan hittade jag och vår förra volontär Sofie en utmärglad, stor hund på vägen till Footprints of Joy. Halvgömd i en buske stod han, men turligt nog fick vi syn på honom ändå och tog med honom till hägnet.

Nu visade det sig att han var chipmärkt och hade en ägare, således blev det ett polisärende att få tag på den personen. Det tog ett bra tag tills vi fick klarhet i att hans ägare inte skulle få tillbaka honom, så nu är ”lilla” Bonzo på jakt efter sin alldeles egna, svenska familj. Supertrevlig, varmhjärtad och väluppfostrad hund! Inte alla rumänska hundar som går så klockrent i koppel som han gör.

Utöver Bonzo så.. Ptja.. Det rullar på! Vi är inne i en mellanperiod med mycket semestrar bland personalen vilket märks av. Själv jobbar jag 10 dagar till före två veckors ledighet väntar. Kommer spendera ett par dagar av dessa i Sverige, resten i Grekland. Antalet dagar på svensk mark det här året kommer inte att bli många.

IMG_9479

Jolly hittades i mars av en svensk volontär på flygplatsen i Bucharest, då var hon bara en liten valp. Nu är hon en vacker unghund redo att hitta en egen familj!

Hemma har jag osämja i flocken. Fram hatar (här vill Fram att jag lägger in ett utropstecken, men det tänker jag inte göra) Fred. Fred älskar Bilbo. Bilbo älskar alla. Och så vidare, om och om igen. Pojkarna är uppenbart lite skärrade allihopa över den nya familjemedlemmen, som turligt nog är väldigt naiv och inte verkar uppfatta Frams avsky gentemot honom. Fred är som en solstråle, glad ändå. ”Den evige optimisten.”.

Annars så mixar jag hund-och-jobb-kaos med hjälp-jag-har-snart-tenta-panik! Daglig rutin: Vakna, jobba, äta, plugga, jobba, sova. Repetera.

IMG_8903

En av mina favvohundar, Aman! Även känd som korven. Och det sagt med enbart kärlek, han är fantastisk.

Inte att glömma, min underbara vän tillika nuvarande volontär Stine åker hem till Sverige igen på lördag natt. Det känns ärligt talat fruktansvärt tråkigt, hon har gjort och gör en fantastisk insats här och vi har verkligen varit ett riktigt superteam ihop. Nu har vi några få dagar kvar där vi ska få massvis med saker gjorda, effektivt värre.

Nu: Skicka in sista skoluppgiften för denna alldeles för svåra kurs, sedan sova. Imorgon är en ny, förhoppningsvis fantastisk dag! Vem vet vad morgondagen kommer innebära för äventyr? Eller hur många hundar som kommer räddas då?

Häromdagen var vi som sagt i två dödshägn. Det andra hägnet vi var till är privatägt, med nybyggda lokaler och väldigt goda förutsättningar för att hålla hundar.

Tyvärr var det miserabla förhållanden för hundarna, sjuka och döende hundar utan tillgång till veterinärvård förvaras tills de antingen självdör eller passerar ”den magiska gränsen” för det antal dagar hundarna ska stanna i hägnet före de dödas. Hemskt lidande att se.

Möt Fred, hunden jag inte kunde lämna. Notera tassen på mitt finger. Såhär glad var han över att få hoppa in i Save the Dogs bil.

Notera tassen på mitt finger. Såhär glad var han över att få hoppa in i Save the Dogs bil.

Hur som helst, vi hade valt ut ett antal hundar och kunde inte ta fler. Då mötte jag en liten, ledsen hanhund som skakade av skräck och bokstavligt talat skrek på hjälp. Gick in i paddocken, och då tog han tag i mig med sina framtassar, som att han bad mig rädda honom. Blödig efter en lång dag tog jag helt sonika upp honom och tog med honom hem, det var inte ett alternativ att lämna honom till att dö.

Här är då Fred, en okastrerad liten hanhund med okänd ålder. Väntar på att han ska kastreras, vaccineras och åldersbestämmas av vår veterinär. Men just nu vet vi inte så mycket mer om honom annat än att han är snäll med katter, rumsren, går fint i koppel och väldigt social.

Bilbo och Fram är lagom roade över att ha en 3:e hanhund i hemmet, men väluppfostrade som de är gör de (Fram) inte annat än att morra lite lågt åt Fred när han blir för närgången. För närvarande sover det vill säga tre hundar och två katter, plus jag själv, i en 180’s säng. Temporär lösning tills Fred hittat ett eget hem i Sverige – för till Sverige ska han, bestämde jag direkt.

IMG_8472Vad som gjort att Fred hamnat i ett dödshägn vet jag inte, det känns osannolikt att en hund som honom ska behöva hamna där. Han är definitivt ingen gatuhund, utan har garanterat bott i någons hem och varit älskad, inte illa behandlad. Dödsfall där ägaren gått bort? Allergi? Tappat intresse? Ja, jag kan bara gissa. Tragiskt är det hur som helst, men jag är glad att han nu får en andra chans.

IMG_8466

IMG_8173Igår eftermiddag åkte vi till Constanta, och först till Biobaza, ett av de så kallade dödshägnen. Till min förvåning var det ett väldigt litet hägn, med bara 42 hundar, och ett par få paddockar. Hade föreställt mig något större, men tack och lov var det inte så.

Vi skulle inte ta fler hundar därifrån, vi hade redan tagit ett par stycken med oss, men det blev två extra. En svart liten valp och en stor, väldigt sjuk hund. Det gick helt enkelt inte att åka därifrån och låta de hundarna stanna kvar.

IMG_8136

En av de extra hundarna som vi räddade.

Självklart hade jag helst velat ta med mig allihop till våra trygga hägn, eftersom de vi inte tog garanterat går en säker död till mötes. Men tyvärr finns inte den platsen, vi får vara glada att vi åtminstone kunde rädda några. Alla hundar i de så kallade dödshägnen dödas efter ett antal veckor, om de inte blivit adopterade, och adoptioner är ganska ovanliga i det här området.

Just nu dödas däremot inga hundar i det här hägnet, vilket istället leder till att hundarna blir i sämre och sämre skick eftersom de inte tas hand om ordentligt, och saknar tillgång till veterinärvård helt. Komplicerad situation, såsom med allt här nere.

När vi var klara där, åkte vi vidare till ett av de privatägda dödshägnen några mil bort. Den historien kommer en annan dag, för nu är jag trött, febrig och har en ny jourhund att ta hand om. Fram hälsar att han i alla fall snart är återställd från sina små tassbekymmer, och att han längtar tills tratten åker av.

Bilderna nedan är klickbara för större storlek.
IMG_8092 IMG_8161 IMG_8148